Varför saknar jag det jag inte ens har förlorat?
Varför slänger jag bort sånt jag vet att jag kommer sakna?

Ja det här frågar jag mig, men jag kan inte hitta svaret på nån av frågorna. Hur ja kan sakna nått jag inte förlorat är en stor gåta. Jag vet att det finns där, men ändå saknar jag det. Det är konstigt, som att man skulle sakna en vän som satt just brevid en...ja hjärnan kan verkligen spela en ett spratt.
   Att jag sedan slänger bort nått jag vet att jag kommer att sakna är väll ganska uppenbart att det är dumt. Men jag tror inte det är så dumt. Jag sparar ju en del, kanske till och med den bättre delen, och slänger det som troligen inte var menat att jag skulle ha. Man kan inte få eller behålla allt jämt. Då är det bättre att inte krama fast för hårt i det man kommer bli tvungen att mista, och släppa det i tid. Det kanske inte ens är något man vill ha, utan man inbillar sig att man vill det bara för att man inte haft det nån gång.

Ja livet är hårt, å shit happens...finns inte så mycket att göra åt saken, livet går vidare.