Man har ett senario, "tänk om bla bla bla..."
Länge och ofta funderar man på vad man skulle göra om det en dag hände. "Kanske skulle jag..."
Tiden går, och eftersom senariot inte inträffar tänker man allt mindre på saken och man kommer heller aldrig fram till vad man skulle göra om det hänt.

Sen en kall oktoberkväll inträffar senariot. Jag har ju inte kommit fram till vad jag skulle göra om det händer tänker man, och nu händer det?! Tankarna flyger som en myggsvärm inne i huvudet, och att hitta svaret på frågan känns som om att hitta en nål i en höstack. Reaktionen blir en blandning av glädje, ilska, ånger och förundring, och för att göra allt värre rinner alkohol i blodet på alla de inblandade. Illamående, rädsla, förvirring och blyghet förstör alla chanser till en rimlig diskussion, och när det är dags för hemfärd står man där som ett frågetecken. Man sätter sig i bilen och undrar om det var ett skämt eller om det var sant, var det bara så att någon ville jävlas eller var det seriöst?

Hemma tar man en dusch för att slapna av och tänka på annat, men hur ska jag kunna göra det? senariot har ju inträffat!...
Man lägger sig i sängen, med surret från myggsvärmen av frågor fortfarande fast i tankarna. Innan man släcker lampan tänker man att hade det varit seriöst hade nån hört av sig. I samma ögonblick som man då släcker lampan lyser istället mobilen upp. Blodet rusar och man vet inte om man vågar kolla mobilen. Tänk om det är från någon inblandad, eller om det inte är det?! Vad vill man helst? Långsamt sträcker man sig efter mobilen. Displayen har hunnit slockna igen, man trycker på en knapp och det är...






















Ja, hur ska det sluta?