Jag vet precis vad jag ska skriva om, men har lite svårt att hita en bra start på det hela. Har skrivti tre eller fyra stycken korta små inledningar, men så fort jag avslutat dom har jag bara tagit bort dom för jag får inte den början jag vill. Får se om jag kanske kan få det rätt nu.

Är det så viktigt med en respektive runt min ålder som det känns som om alla tycker? Föräldrar och mor-/farföräldrar frågar ständigt. När man är ute så är det ofta ett "ragg" som kvällen går ut på, och det finns många fler exempel på liknande saker som får en att känna som att man bara ska ha någon.
   Men tänk när man bor i ett litet samhälle som jag gör, då kanske det inte finns nån som "passar" en?! Är det då så viktigt att ha nån, att man ska måsta, det här kommer låta dumt men, ta det bästa av det sämsta?
   Nu är det inte så att jag påstår att Storuman bara är fullt av dåliga killar, men många gånger känns det som om vissa killar får tjejer som dom inte ens är värda, bara för att tjejen typ inte vill vara ensam. Sen finns det dom gånger då det är tvärt om, att killen är för bra för tjejen, men det är faktiskt mycket mer sällsynt. 
   I alla fulla fall, så känns det som att det nästan blir så att folk tvingar sig till att gilla nån, bara för att det är så att man ska ha en pojk- eller flickvänn. Så ska det väll ändå inte vara? Jag tycker man ska låta det hända av det själv, å gör det inte det så klarar man sig ju faktiskt själv. Man kan klara sig bra på att umgås med familj och vänner, och sen när man går ut kan man träffa nytt folk utan att ha en baktanke om att "hamna" med dom. Är det då så att man snubblar över ett guldkorn, då är det ju perfekt, men man ska inte tvinga sig själv till nått.
   Att ha någon vill väll alla, men är det verkligen så jätteviktigt då man är mellan 17 och 20 år? Ja menar man har ju hela livet framför sig. Nog för att man kanske själv vill ha nån, men ska man då också behöva känna att man nästan måste ha nån för att andra tycker det? Känner att det är lite svårt tt förklara vad ja tänker här, men förhoppningsvis förstår ni. Kärlek ska inte vara nått påtryckt från samhället, så som den smala superfiguren för tjejer, eller den muskulösa biffen för killar. Det ska vara nått som man själv hittar och mår bra av, och inte nått man slänger sig in i för at tillfredställa andra.
   Ja det är då vad jag tycker om saken i alla fall. Vet som sagt inte om jag fick ut allt som jag ville, men det känns som det. Själv så klarar jag mig då ganska så bra själv för stunden, men självklart hoppas man ju på att snubbla över ett guldkorn här i Storuman också ;)