Hur kan man tycka så olika om en sak ifall det händer en själv än om det händer nån annan?
Hur kan man se förbi att nått är fel, bara för att man inte vill tro det?
Hur kan man låta hemska saker hända utan att vända sig om och gå?

Vet vänner som går igenom detta, men jag gör det också ofta själv. Är det så att än fast man vet att det kommer sluta illa om man fortsätter, så vill man inte gå därifrån för man är rädd att det ska bli ännu värre än att stanna kvar?

Hur kan mobbade barn inte säga till nån, utan ta samma skit var eviga dag?
Hur kan sjuka människor fortsätta att skada sig själv fastän dom vet att det är farligt?
Hur kan en misshandlad person i ett förhållande stanna i detta?

Hur kan nån genomgå detta utan att göra nått åt saken? Alla kan de kosta en livet, och om man ser/hör det hända nån annan tror man sig direkt veta att man själv skulle göra tvärt om. Men skulle man verkligen det?
   Om personen du älskade hade en andra sida som ingen annan fick se, den som kom dom dagar då allt gick fel, den som skrek och smällde i dörrar, den som vevade handen i luften och slog dig med raseri över att du inte gjort som du var menad att göra. Om detta hände dig en gång i månaden, medans alla andra dagar var en underbar tid där allt du fick höra var hur speciell och älskad du är...skulle du då stanna eller gå?

Själv har jag gjort många felsteg och felaktiga val i mitt liv, och kunde jag få välja igen skulle jag nog många gånger ha gått istället för att stannat. Men det är sånna val man måste leva med, och än om det är hårt så kan man bara hoppas att man gör rätt vid nästa val.

"You can'tplay on broken strings"