Varför kan inte hela livet bara vara en solig sommardag på stranden? Varför ska man ha motgångar och nederlag? Känns fan inte bra nu...

Vill bara härifrån, men vill sammtidigt stanna för evigt. Vill vara ensam, men vill leva med nån vid min sida. Jag vill vara den jag är, men kan inte undgå tanken att för en stund få vara någon annan. Känner mig förvirrad och felplacerad, hemsk och obetydlig. Men vad mer finns det att göra åt saken? Är kanske lika bra att bara le och hoppas att det blir bra snart...

My life, my choise...

Ha det å gonatt!